Funderingar.

Om man säger som så att jag har en vän, en vän som jag känt väldigt länge och som jag tycker mycket om. Vi är ganska lika, vi har samma musik smak (jag har fått min av henne) Vi gillar samma saker, Samma människor, gillar samma kläder, samma mat, att göra samma grejer (typ ha picknick och ligga på bryggor en solig sommardag osv. Om vi i månad efter månad har kunnat träffas varje dag och pratat och pratat oavbrutet utan att det i en ända minut blir tyst.. Då har jag tänkt som så att det måste vara en riktigt vän, en riktigt bra vän!

Men sen så hände något och vi två bestämde oss för att flytta till en annan stad tillsammans... Börja ett nytt liv fast tillsammans. Hon och jag i ett stor äventyr på egen hand utan vuxna.. Men väl där började något. Det var typ som att alla dom där orden som i vanliga fall var så självklara att dom skulle komma kom aldrig. Det vart små små sekunder av tystnad då och då... Det vart mer och mer film kollande för att fylla igen dom där små hållen..Men kanske, kanske skull tiden föra bort det där när vi landat i den nya tillvaron.

Men så blev det inte. Istället längtade den lilla delen av mig som fortfarande inte är så stor hem. Hem till min familj, till allt som är tryggt Till allt som är som vanligt. Jag längtade tillbaka till det som förut varit. Och i och med allt det flyttade jag ifrån den stora staden rakt hem till hjärtat av det lilla samhälle jag är så van vid. Hon som jag delade det mesta med lämnade jag kvar i äventyret långt hemifrån. Ensam med allt det nya.

Jag saknar henne, och jag funderar på hur det skulle bli nu. Om allt kommer bli som det förut varit? För kanske var det så att det vi hade, alla orden som fyllde tomrummet och allt vi kunde säga, tycka och tänka hade att göra med att vi levde samma liv... Vi bodde på samma ställe, gick i samma klass, var med samma människor, hade samma intresse, ogillade samma jobbiga typer och gillade tanken vid att inte så snart från då skulle vi börja ett nytt liv tillsammans. Utan alla jobbiga människor ifrån det lilla samhället. Det kanske var allt det där som gjorde att vi alltid hade något att prata om. Som gjorde vår vänskap till så mycket mer än prat om den senaste filmen, om den snyggaste skådisen, om dom rengniga dagarna eller om den det senaste modet. Jag kan inte sluta fundera på hur det skulle vara om vi skulle träffas nu, vad vi skulle prata om. Skulle det varit som förut? skulle det varit som förut trots alla olikheter? Och om vi skulle prata vad skulle vi då prata om? Vi lever inte längre samma sorts liv. Du lever i det stora, i det nya i allt det vi så länge längtat efter. Du har nytt folk, nytt hem, ny skola, ny klass, nya personer du kan ogilla. Och inget av det där känner jag till. Det var det vi skulle ha tillsammans, men jag gav upp. Jag var inte lika stark som du. Och nu lever du i det där själv.. Och jag lever kvar i det gamla Så fråga är om vi inte skulle tråka ut varandra? För man vill ju prata om det man förstår, om människor man vet vilka dom är. Det ända vi har kvar är picknickar, soliga sommardagar, musik och poletik intresset, det är allt... Vi har inte längre det där lilla extra. Det som gjorde vår an vänskap så unik. Det som gjorde att vi matchade så bra. Jag ska inte säga att det ovannämnda sakerna som soliga sommardagar är så dåligt men det jag menar är att det är sånt som alla har, kommer det vi hade att komma tillbaka och kvarstå? Eller kommer den stora världen att skilja vår speciella vänskap åt olika håll?