Är det okej att sakna en människa hur mycket som helst? Att gråta sig till sömns trotts att alldeles för många dagar har passerat sen man sist var lyckligt på riktigt? Är det okej att drömma om någons armar runt sig innan man somnar och minnas någons leende det första man gör när man vaknat? Hur mycket får man egentligen sakna innan man verkar desperat? Och hur ofta får man nämna dess namn innan man verkar besatt?
Folk som inte förstår säger att man borde glömma, komma över och gå vidare..
1. Jag vill inte glömma, jag är livrädd för att glömma.
2. Jag är inte ens säker på att jag vill gå vidare riktigt än.
Jag hade aldrig varit med om det människan kallar kärlek innan så jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Nu i efterhand har jag bara en mening för cirkusen jag har upplevt det här året. När den kommer tar den med sig allt du någonsin saknat i livet och när det går blir man lämnad tomhänt och smärtfylld. Jag har alltid trott att det är i hjärtat och sinnet det gör ont när man blir lämnad ensam, men ack så jag bedrog mig! Aldrig någonsin har jag upplevt en sådan smärta, den sitter ända in i benmärgen och smärtan är lika fysik som psykisk.
Jag gråter fortfarande, fast bara i smyg. Vissa nätter gråter jag så jag tror att jag är döende då det gör så in i helvete ont! Det handlar inte om att jag inte kan gå vidare utan om att jag inte vill. Smärtan är inget att föredra men åtminstone gör den mig påmind om det vackra och underbara jag fick uppleva under vinterns snögnistrande och kalla nätter. En gång somnade jag i dina armar, nu somnar jag i mina tårar för att du var det vackraste jag någonsin haft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar