Det hela började med en mysig höstpromenad längst med sjön hand i hand.
Promenaden övergick till kyssar i solnedgången vid en liten udde, och slutade med att jag satt inlindad i hans armar med en filt runt om mig framför en sprakande eld precis efter att solen gått ner med en kolsvart sjö fem meter framför mig och en skog som luktade precis som friheten bakom mig. När jag satt där på udden och hörde hur vattnet brusade i en liten bäck på sidan av mig insåg jag hur lycklig jag egentligen är, och att livet trotts allt är rätt fint ibland.
Detaljerna om att hans lillebror, hans lillebrors kompis och facebook i mobilen ingick behöver vi ju inte nämna, precis som att vi kan ignorera det faktum att min kärlek inte alls tyckte det var fullt lika romantiskt som jag. Men bara vetskapen om att han ställde upp och gjorde det för min skull är ju minst lika fint.
Och jag har faktiskt inte överdrivit något av detta, skogen fanns, udden fanns, solnedgången fanns, sjön som var kolsvart fanns, elden fanns och filten med små änglar på fanns också. För den som tvivlar så finns allt detta att se med egna ögon på ett underbart ställe som kallas Kyrktåsjö, som för övrig är stället där jag har spenderat mitt lov på, stället där mina svär föräldrar bor och stället där världens finaste kille har växt upp.
Tycker även att mitt försök till att förvandla Oscar och Ludwig till mig och Andreas på en romantisk kärlekspromenad förtjänar sina applåder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar